En tidsmarkör

Sitter och slösurfar på nätet och får syn på en artikel om att en gammal tillflyktsort och hang-out tar ner skylten.

Jag hängde mycket på stan när jag var sådär elva-tolv år. Efter plugget gick jag ner och kolla lite i affärer, kanske kilade jag in på Confetti om jag hade några pengar. Oftast slog jag dank medan jag väntade på någon piaonolektion eller någon annan grej som jag skulle iväg på bara någon timma efter plugget.

Det bästa stället där man kunde slå ihjäl lite tid var Skivspegeln. Det gick att gå länge runt och bläddra i skivbackarna och sukta lite efter singlarna. Det bästa var ändå att efter väl ha valt ut de skivor som jag ville lyssna på vid just det tillfället glida fram till disken och sätta sig på den väl insuttna barstolen och lyssna på nya låtar som långsamt, långsamt fick mig att forma min musiksmak. Mina föräldrars senaste köpta skiva (klassiskt undantaget) var Arrival med Abba så jag var utsvulten på musikinfluenser från dem. Storestorebror och litemindrestorebror hade format sin smak under tiden där det där med musik delades in i, mer eller mindre, två fack. Synthare eller Hårdrockare. Jag förstod aldrig riktigt det där och hade svårt att ta till mig musiken.

Därför var Skivspegeln idealisk. Har fanns det allting att välja på och jag kunde långsamt lyssna mig igenom allt från Dr Alban, Michael Jacksson, Culture Beat, Nirvana, Scorpions (digga inledningen och fyrverkerierna i det här klippet) och Kriss Kross. Helt underbar musik för en 12-åring. Den största favoriten var Roxette. Anledningen till det var egentligen att min allra första skiva var singeln som jag vann på Skivhjulet på Liseberg. Jag älskade den. Det riviga gitarr-licket i början och de tunga synttrummorna. När väl Joyride kom ut åkte jag hela vägen till Bengans i Göteborg och köpte skivan den första dagen den släpptes. Det var viktigt. I skolan lyssnade alla killarna på Metallica och Guns ´n Roses men jag tyckte bara att det var skrikigt. Inte alls lika melodiöst och smäktande och med känsla som de fina balladerna Listen to your heart eller Fading like a flower.

Efter ett tag började ägarna känna igen mig, nickade igenkännande när jag kom in och kom med någon kommentar när de bytte låt på 33-varvaren eller vände på singeln. Skivspegeln hade tre stora skyltfönster som var fulla med stora affisher på alla de stora stjärnorna som just släppt sin senaste skiva. Efter ett tag tog jag mod till mig och frågade vad som hände med de affisher som de tog ner när de bytte i skylten. Till min stora glädje fick jag veta att det vara bara att fråga så kunde man få dem, men det gällde att vara snabbt ute för att det brukade komma folk och fråga lite då och då. Till min stora glädje innebar detta att jag lyckades få stora affisher från Roxettes skivsläpp Tourism som jag glatt prydde mina väggar med i pojkrummet. Men med åren ändrades smaken lite och mot slutet av mellanstadiet och högstadiet var det istället Di Leva, Bob Marley och Broder Daniel som gällde istället.

Jag fick 40 kr i veckopeng på den här tiden och en 45-varvare kostade 25 när det var som billigast. Jag brukade alltid ta mig god tid, lyssnade på flera olika skivor innan jag bestämde mig för vad jag ville ha. Det gör att jag nu nere i källaren har ett 50 tal singlar som ett tidsdokument från den här tiden. De flesta är väl egentligen skit, men det är svårt att ducka från nostalgin.

Det känns lite sorgligt att de stänger butiken. Mest tycker jag att det är synd att inte kidsen idag har möjligheten att smyga in på skivspegeln och bläddra i cd-ställen snacka lite med Bosse och snaska lite på sin gotte-påse från Confetti och JamJam och lyssna på en låt eller två medan de väntar på bussen eller har en kvart eller två att slå ihjäl.