Ibland undrar jag om det kanske är så här det slutar. Det kanske är så här livet ska vara. Det ska göra ont att leva. Kanske har jag gett upp, kanske har jag satt allt på paus. Jag vet inte. Du får olika svar beroende på vilken dag i veckan du frågar. Jag vet att jag är långt borta från det som en gång var jag, och jag trivs inte med det. Samtidigt är det här, som är här och nu, jag. Inget annat. Jag måste lära mig att leva med det. Lära mig att tycka om det som är bra och jobba bort det som drar ner mig i gropen igen.
Jag har blivit konfronterad av vänner på sistone, och jag har faktiskt börjat prata själv lite om det. Slutat låtsas om att det inte finns. Det mörka. Martin frågade mig om jag tycker om mig själv. ”Kan du ärligt säga att du gör det?” Hans ord högg som en kniv i bröstet och jag har tänkt på det i flera veckor nu. Jag har förstått att svaret för tillfället är nej, och det har aldrig varit så tidigare. Jag vill börja jobba med det. Jag vill ha förändring.
