Särskrivning

Ojojoj...

Jag verkar ha seriösa problem med det där med särskrivning. Hoppas ni ursäktar.

En byråkrats lovsång

Få är det som egentligen vet att den gamla slagdängan "Mrs Robinson" med Simon and Garfunkle är egentligen en levnads beskrivning av en stackars liten byråkrat som försöker smita från arbetet. I själva verket borde det verkligen vara de stillsamma byråkraternas hymn. Allt är kristall klart, se bara:

We'd like to know a little bit about your for our files
We'd like to help you learn to help yourself.
Look around you all you see are sympathetic eyes,
Stroll around the grounds until you feel at home

Klar som korvspad. Här har vi vår käre tjänsteman som möter någon (Mrs Robinson) som inkommer med ett ärende. Därför krävs en bakgrundskoll på vem hon verkligen är. Eftersom det kommer ta lite tid så är det lika bra att Mrs. Robinson tar och tittar sig omkring medans hon väntar...

Hide in the hiding place where no one ever goes
Put in your pantry with your cupcakes
It's a little secret just the Robinsons' affair
Most of all you have to hide it from the kids

Vår käre byråkrat har nu äntligen blivit av med sin besvärlige gäst som bara innebär en massa krav på arbete och andra görmål som ligger fjärran från det som man egentligen skulle kunna syssla med. Dock måste arbetet utföras såsmåningom, men först kan man smyga undan lite. Så länge kollegorna (kidsen) inte får reda på något så finns ingen stress.

Sitting on a sofa on a Sunday afternoon
Going to the Candidates debate
Laugh about it, shout about it
When you've got to choose
Every way you look at this you loose

Trots vår käre byråkrats ansträngningar så måste han arbeta. På en Söndag till och med. Chefen (the Candidate) har tvingat iväg honom från sofflocket framför familjeliv och söndagsnöje för att lyssna på en fånig debatt. Det går inte att göra några invändingar. Vår Byråkrat har inget val. Därför frågar han sig sedan:

Where have you gone Joe DiMaggio
Our nation turns its lonely eyes to you
What's that you say Mrs Robinson
Jotting Joe has left and turned away

Ja vad har hänt med dom lugna söndagarna framför Baseballmatchen på TV. Vad finns det nu att kallprata om med främlingen som sitter i det pappinkappslade båset intill när man springer ihop vid kaffeapparaten? Ska allt bara handla om att arbeta?

Tänk att Simon and Garfunkle kände till vårt släkte så bra. Livet är en kamp för att övervinna latheten!

Får jag bjuda på en kopp te?

Nick Drake strömmar ur högtalarna och jag sitter här med en kopp te. Idag älskar jag människorna. Dagen har varit så fin. Satt i solen med August och Maria och smuttade på en folköl och grillade lite. Timmarna bara flög i väg. Det är då livet är som bäst.

Idag känns harmonin i hela kroppen. Har tvättat nästan varenda plagg i garderoben. Tre överfulla maskiner blev det.

Jag tror jag förstått vad det hela går ut på. Nu måste jag bara ha någon att berätta det för. Det var längesedan jag hade en sådan här känsla i kroppen. En längtan efter någon att dela en söndag kväll med. Någon att dela tekannan med. Det känns varken vemodigt eller hopplöst. Bara en varm känsla i kroppen och ren lycka över äntligen känna igen. Det känns som om något håller på att förändras och det känns som om det är till det bättre.

Hoppas bara att det känns likadant imorgon...

Bära lådor

Så nu har man gått upp i ottan så här på en lördag. Ska iväg och hjälpa det stora storodjuret att flytta till ett nytt gryt. Efter att jag skar mig häromdagen hjälpte han ju mig med omplåstringen. Dock var han noga att påpeka att jag nog inte skulle ha några som helst problem att bära tunga lådor idag. Pust och pez...

Annars är det mest spänd förväntan inför att Eleganterna springer ut på Malmö stadium i eftermiddag. Tydligen har någon mystisk sjukdom gjort att Lill och stor Alex samt Mobaeck har däckats med feber. Inget bra... Funderar på hur man löser det eftersom skadorna, framför allt i backlinjen, är många. Jajaja den som lever få se! Heja di gule!

Ligga still

Igår svassade jag iväg med mina lurviga ben till Klaras här i Götet. Jag slog en pling till Anna och kollade om hon var sugen på att dricka lite öl. Hon var redan på väg till klaras så det var bara att kila ner på stan. Väl där satt ett glatt gäng med både kända och okända ansikten. Ölen smakade bättre än vanligt och humöret var på topp. Dock droppade folk av ju längre kvällen gick men jag kände att kvällen inte skulle ta slut än på ett tag. Tillsist var vi bara två kvar, men jag och E ville inte ge upp än på ett tag. Efter ett par öl till fortsätte vi hem till henne och satt på balkongen och rökte, drack lite vin och väntade in soluppgången. Fint som snus. Tillsist sov jag över och det var länge sedan det kändes så skönt att bara ligga brevid någon och prata sig till sömns.

Idag är det inte många rätt. Fingret värker lite men huvudvärken vinner kampen om var i kroppen det gör mest ont. Helst av allt vill man bara ligga still men grytet är uppochner och stökigt. Därför ska jag styra kosan mot havet och låta mina päron pyssla om mig lite. Det får dock bli en blixtvisit. Ingen rast ingen ro. Egentligen måste jag ju skriva på uppsatsen...

Blodutjutning

Odjuret blöder.

ajajajaj!

Igår skulle min största storebror (Per) komma hem till grytet för att hämta lite flyttlådor. Gentil som jag är erbjöd jag mig att bjuda på ett skrovmål till lunch när han tittade förbi. Naturligtvis blev det lite stressigt eftersom min tidsuppfattning kanske inte är den bästa. Mitt i matlagningen lyckades jag hugga mig själv i fingret. Såret var djupt som helvetesgapet. Nästan ända in till benet. Naturligtvis hade jag inga grejer för att ta hand om såret hemma, inte ens ett plåster. Så efter att skvätt ner väggarna i köket med blod (min naturliga reaktion när jag får ont i fingret är att skaka handen frenetiskt. Inte helt lyckat i det här fallet...) tvättade jag såret och lindade in det i toapapper. När brorsan kom ca 45 min senare (han var sen naturligtvis, jag hade inte behövt stressa) blödde det fortfarande. Och det skulle fortsätta blöda i ca två timmar till.

Bror min är som tur var läkare och kopplade på läkarminen och blev ovanligt handlingskraftig. Efter en blixtutryckning till apoteket så plåstrade han om mig. 260:- gick kalaset på men jag fick ju ett snyggt fingerbandage på köpet. Så nu är jag defekt med en ömmande tumme på vänster hand.

Odjuret - after a long night

Jag har länge trott att jag var jävligt haj på det där med diskodans. Jag menar jag vann ju nästan alla danstävlingar på låg- och mellanstadiet. Tjejerna stog på rad för att dansa med mig på den tiden. Redan på högstadiet började jag misstänka att jag var fel ute. Kanske var jag inte knallebygdens svar på Fred Astaire trots allt. Men jag levde kvar i min lögn. Nu på senare tid har jag börjat hajja mer och mer. Det där med dans är nog inte riktigt en bra aktivitet för mig. Inte rent estetiskt i varje fall. Nu har jag bild bevis också!

Igår var tanken att jag skulle ut och upprepa den här skumma parningsdansen men något gick fel. Jag hade laddat upp med en fin pava rosé. Kände att man skulle festa till det lite så här på sommaren och rosé känns alltid lite glammigt. Tyvärr var mitt fin vin riktigt gej vin. Efter sisodär tre glas så var magen sur som en citron och jag fick inte ner en droppe till. Magen var i uppror. Jag gjorde mitt absolut bästa för att försöka stoppa den här händelseutvecklingen, men det var som förgjort. Varken vin vatten eller öl fick magen på bättre humör. Tillsist var jag tvungen att smita iväg. Väl tillbaka i grytet så låg jag och vred mig i mina kramper och somnade inte förrän vid 7 snåret på morgonkvisten. Gnorr!

Byråkratpoesi

Vi sitter här och stångas - utan att komma någon vart.
Väger varje ord i mikrogram,
Rädd för varje stavelse.
Men vi glömmer vårt kroppspråk.
Det skriker ut det vi inte vågar säga högt:
"Jag längtar efter dina händer,
Ta i mig!"

Det är det här som kallas att vara vuxen.
Det handlar om att kontrollera sina känslor.
Men jag vet att det bara är på lek,
En dans vi dansar tillsammans.
Så jag dansar med,
Vill inte störa er lek.

"Ta i mig! Ta i mig!"
Som mamma brukade göra
(inte sexuellt, det är tryggheten jag vill åt)
"Ta i mig! Ta i mig!"
Jag vill att du bekräftar att jag är här.

Kanske ska man vara tacksam ändå...

Jag har länge stört mig på grannen under. Hon verkar vara en sådär sur typ som inte riktigt förstår det där med god grannsämja. När jag träffar henne i porten så tittar hon nästan alltid bort och om jag har tur så kan hon pressa fram ett hej när jag hälsar på henne. Grunden till min illvillja är att hon har varit uppe och klagat vid de mest underliga tillfällen på att ljudnivån är för hög. 22.45 på en fredagkväll tycker jag åtminstone är svårt att försvara att en tjej i 20-25 års åldern utan barn blir allt för irriterad över. Det är inte ofta jag har fest eller mycket folk hemma. De få gånger som vi är fler än fyra stycken här borde hon väl ändå tåla.

Men det man läser i DN idag gör att man tänker om. Kanske ska jag vara tacksam ändå att hon kommer upp och säger till när hon blir irriterad. Hellre det än att hon går och bygger upp aggressioner! Nej men seriöst. Det här är fördjävligt. Har vi kommit så långt ifrån varandra att man seriöst tror att någon blir nedslagen för att man spelat hög musik? Eller ännu värre har vi kommit så långt ifrån varandra att vi hellre slår ner någon med baseball trä istället för att be honom att sänka? Läskigt är det.

Några dagar i stillhet

Så nu är man tillbaka i grytet efter några dagar i stillhet. Den absoluta höjdpunkten på Fredrikdagen var när mamma skulle lära mina två brorsöner hur man rullar runt i gräset ordentligt. Adam (nu 3,5 år gammal) såg ytterst tveksam ut när farmor började hysteriskt rulla fram och tillbaka och Albert verkade mest ointresserad. För att förstå det komiska i den här situationen måste man nog ha träffat min lilla mor. En ytterst belevad dam i sina bästa år (närmar sig 60 sträcket) som alltid vill vara i full kontroll. Nu låg hon på gräsmattan helt utlämnad till sina sonsöner som inte alls var speciellt imponerade.
Absolut sämst på Fredrikdagen var att jag tappade mitt godis när jag var ute på nattpromenad. Klant odjur!

För övrigt anser jag att Margareta Winberg skall gå tillbaka till att vara folkskolelärare. Mer om detta senare...

Grattis Fredrik!

Min familj är lite lustig ibland. Som till exempel det här med namnsdagar. Namnsdagar har aldrig varit en stor grej bland oss. Det är knappt att vi ens säger grattis eller uppmärksammar det på något sett. Dock finns det ett undantag. Mina föräldrar döpte oss alla tre bröder till Fredrik i andra namn. Min bror ville inte vara sämre så nu när han har fått två söner heter även dom båda Fredrik i andra namn. Sedan ett par år tillbaka så har därför mina föräldrar fått lite storhetsvansinne. Fredrikdagen är nu en av de viktigaste höjdpunkterna på året. Det äts tårta och god mat. Det sjungs och firas. Viktigast av allt är att alla Fredrikar är där samtidigt, något som kanske bara lyckats någon enstaka gång. I år så verkar det dock gå vägen. Därför måsta jag nu lämna mitt gryt och bege mig ut på landet för att äta jordgubbstårta och dricka flädersaft.

Välkommen stig in!

Jag känner att jag vill vika undan persiennerna lite och släppa in andra i mitt liv. På dessa sidor kommer jag i framtiden berätta om det som händer. Både ute i det stora och inne i det lilla. Att ge min syn på saken är alltid sunt för ens eget förnuft. Om det finns någon som läser och kommenterar gör det bara lite trevligare och lite rikare. Håll tillgodo. Här är odjurets syn på tillvaron!