Jo det är sant. Jag gillar att gå runt utan byxor.

Ok det där med testen verkar ju himla poppis. Hittade ett till. Håll till godo:

You Are the Very Gay Winnie the Pooh!

Come on, he doesn't wear pants! And he's a little too obsessed with Christopher Robin

What Gay Childhood Icon Are You?

Jävlakukskitvintertid

Ok nu har vi tagit oss ett steg närmare stupet igen. Jag förstår inte varför vi plågar oss på det här viset. 1980 var ett bra år på många vis. Odjuret kom till världen, Mugabe blev premiärminister i Zimbabwe, Vigdís Finnbogadóttir blev president på Island. Men av någon jävla anledning får vi spel här i svedala och får för oss att vi ska införa sommar/vintertid bara för att göra plågan av en lång mörk vinter ännu lite värre. Vafan! Varför gör vi så här mot oss själva? Ok att det är lite ljusare sådär vid sjusnåret i någon vecka, men vem är ändå vid medvetande så okristet tidigt på morgonen?

Ur led är tiden.
Syg Kyk

Lille Fridolf

Det har varit en ganska lugn helg. Hösten har tagit ett järngrepp om götet men det känns faktiskt rätt ok ändå. Kanske blir den här vinterhalvåret ett av de bättre på länge. Har lyckats hålla mig borta från den svarta gropen en så länge.

Veckan som gick innehöll bland annat en firmafest (tänk the office), afterwork med en gammal barndomsvän, alldeles för mycket jobb och alldeles för lite gjort, squashpass med obligatorisk vätskebrist som konsekvens, fikor och öl. En ganska bra vecka allt som allt.

Men det klart bästa är att jag har skaffat mustasch, så nu ser jag ut som lille Fridolf.

Skjut dom som inte vet bättre än att upprepa samma mantra om och om igen.
EnsamärstarkklararalltingsjälvEnsamärstarkklararalltingsjälvEnsamärstarkklararalltingsjälv

Det är en lögn.

Jag dränker vemodet i bensin och tänder på.
Ikväll vill jag inte sitta själv, så jag bjuder gröna älvan på te.

Barnprogrammen var bättre förr

Dags att tänka om?

You Will Die at Age 61

You're pretty average when it comes to how you live... And how you'll die as well.

What Age Will You Die?

Påta-påta

Ah, vad jag har massor med energi idag. Fast på ett sådant där skönt och inte hektiskt sätt. Trots allt är det ju måndag och trots det känner jag mig tillfreds och harmonisk in i bara märgen. Jag har vilat upp mig hyfsat i helgen även om det började lika vilt som vanligt. Torsdag - Vinkväll. Fredag - Fest. Dock satte jag P där. Kände att det var dags att ta semester från dekadensen lite.

Lördag morgon sjukt tidigt (08:00) och jag sitter på bussen på väg ut till störstestorebrodern. Slö-jazz i hörlurarna och det ligger en tät dimma över östra delarna av Göteborg. Värmevärket (eller vad det nu är) ser ut som en medeltida borg med tinnar och torn bakom dimridåerna. Strax efter Gamlestan stiger en liten liten tant på bussen. Hon har tagit på sig varmt, det är ju trots allt en av de första riktiga höstdagarna. Handskar, sjal över huvudet, rock och halsduk.


Tant med sjal: (med darrande röst)
- Ojojoj är ungdomen uppe så här dags?
Jag: (väcks ur dvala)
- Öh, oj. Ja det är verkligen inte meningen egentligen.
Tant med sjal:
- Nej vet du vad, om jag var din ålder så skulle jag på sin höjd vakna upp nu bakfull och kåt och rumla runt med den kille som jag hade sällskap med för tillfället.
Jag: (mummlande, generad och lite förbryllad)
- Tja, jag vet inte så mycket om det där....

Efter dejten med brorsan åkte jag ut till föräldrarnas sommarställe. Det var fint. Jag har påtat en massa. Tagit upp en båt. Tittat på när mamma klippt gräset. Tvättat en bil. Druckigt kaffe på altanen. Pratat om vårlökar. Ätit kokt lax med ärtor och hollandaise sås. Läst tidningen i flera timmar. Skvallrat med grannarna. Nu är jag full av energi igen.

From the top to rock bottom, then slowly back up again.

Det var sommaren 2000 och jag hade äntligen hittat en väg bort från staden där allt stod stilla. Jag skulle börja något nytt, starta om och lämna det som hade infekterats under allt för lång tid. Jag skulle äntligen kunna fortsätta där jag slutat året innan.

Sista året på gymnasiet hade gett mig kärleken men också tagit mig många steg bakåt. Innan jag åter hamnade i min svenska verklighet hade jag tagit mina mått och skissat på mönstret på den kostym som jag trodde mig trivas i. Under ett år hade jag placerat mig i ett annat sammanhang där jag hade fått måla en ny bild av mig själv och betraktas av människor utan någon koppling till det gamla. Jag hade fått växa självständigt, fri från associationer och förutfattade meningar. Jag hade börjat växa från något som var förut och smakat på friheten. Men året gick fort och jag när jag kom hem igen så var det som om allt annat hade stått stilla medan jag sprungit i sprintertempo. Det var ingen som riktigt kunde förstå vad det var som hade hänt och jag visste inte hur jag skulle kunna förklara det. Mina världar krockade.

Att komma hem var som att komma bort igen fast svårare. Att komma hem innebar att göra sina närmsta besvikna. Jag passade inte hemma längre, jag var mogen att gå vidare. För var dag som gick i föräldrahemmet slet vi mer och mer på varandra. Jag ville bygga något nytt för mig själv, känna mig fri från det gamla. Jag ville vara själv och bygga min egen personlighet. Jag tog hjälp av kärleken för att bryta mig loss, att markera mitt egna. Det gjorde det hela ännu värre. Fokus hamnade på henne istället för på mig. Det var hon som var den onda, som fick ta skiten. Jag tappade kontrollen över situationen. Det spillde över på mina vänner och tillsist var det jag och hon mot hela världen. Det var ingen annan som förstod. Det var ingen annan som rimligen kunde förstå, så varför ens ge dom en chans. Kostymen som jag mätt upp och mönstret jag skissat passade allt sämre. Måtten var fel och modet hade förändrats. Men jag valde att blunda för det.

Sommaren 2000 skulle jag börja om igen. Kostymen skulle äntligen bli färdig och visas upp på den nya stadens salonger. Men när jag väl provade kostymen för första gången visade det sig att den passade dåligt. Sista året på gymnasiet hade gjort att jag tappat bort min talang för mönsterkonstruktion. Jag famlade och fortsatte famla. Kärleken tog slut och försvann. Kärlek förbyttes till självömkan. Självömkan förbyttes till självförakt. Självföraktet tog död på självförtroendet och tillsist låg jag där som en strandad val med en falsk bild av verkligheten men med en fantastisk förmåga att hålla skenet uppe när det behövdes. Jag hade nått botten.

Men det fanns ljusglimtar som fick mig att våga tro lite igen. Som fick mig att börja drömma om en vacker ståtlig kostym som jag kunde trivas i. Racketsport, ändlösa fikor med hon som inte kände den jag var tidigare, samtal i köket på Andra Långgatan. Det var där jag började konstruera ett nytt mönster för en kostym som utstrålade livserfarenhet och värme. En kostym till både bröllop och begravning. En kostym för både glädje och sorg. Jag har fortfarande inte hittat den perfekta passningen, men jag har kommit en god bit på väg.

Lägesrapport 7/10 2006

Lördag och jag är inte bakfull. Första gången det har hänt på en lördag på flera månader. Väldigt skönt faktiskt. Det har varit väldigt hektiskt och mycket festande nu på sistone. Jag har lyckats förneka att semestern tog slut i augusti och istället hållt in andan måndag till torsdag när det varit jobb och sedan kört på i full fart torsdagkväll till söndag. Det har varit fint på sätt och vis men nu känns det som om kroppen har gått sönder. Odjuret har gått omkring sjuk i snart två veckor nu. Molande huvudvärk, whiskeyröst, en släng av feber, snuva och hosta. Jag börjar svettas floder bara jag springer till vagnen (ca 500 meter) och känner mig allmänt sunkig. Det funkar fan inte. Jag ska göra något åt det här.

Idag skulle jag egentligen följa med paranteserna till sommarstället och knyta ihop sommarsäcken. Båten skulle upp på land, skrubbas ren från alger och stockholmsrosor. Pappa ringde dock i morses och sa att, "nej det får vänta". På vädret pratar dom om kulingvarning och risk för åska. Kanske inte bästa dagen att vara ute på havet. Vi gör ett nytt försök nästa helg. Nu blir det istället lite rensning här hemma i grytet. Föräldrarna ska hjälpa mig att köra iväg massor med grejer till återvinningscentralen. Skönt. Funderar på att rensa lite i garderoberna också (dom svämmar verkligen över och jag kommer inte i ens hälften av kläderna antar jag).

Igår var jag på konserthuset och lyssnade på en klarinettkonsert av Mozart. Det var grymt. Det är fint att få lite finkultur ibland. Det är som balsam för själen, kanske mest för att jag gör det så sällan. Klarintettsolisten hade ett grymt kroppspråk. Han blåste i tutatan med hela kroppen liksom, bredbent vaggande. Som extranummer spelade han en helt fantastisk version av Nat King Coles "Nature Boy". En ensam cello spelade ett härligt vibrerande G i bakgrunden samtidigt som han gick loss på klarinetten. Magiskt.

Den hemska cancern har kommit och satt klorna i ännu en arbetskollega. Det sitter i magen och det är osäkert hur det går. Dom har redan opererat och nu ska hon strålas i sex månader. Det är alltid dom bästa som drabbas. Hon är så glad och fin. Får en att må bra när hon är där, utstrålar så mycket omtanke. Jag kan bara hoppas att det går bra...

Nu ska jag sluta blajja. Det var kanske inte så spännande det här ändå.

Höst

Löneslav, känsloslav
Sinnesslö, rastlös, apatisk, ensam
Stillhet, håglöshet, luggsliten.

Viloställe, hamn, dala, sitta fast.
Själssjuk, orubblig, skör, kalldusch, vag.
Bagage, reaktion, på jakt efter balans, balsam, sprit.
Söndrad, föraningar, trasig, blödig och fjättrad.

Moll, maj-ackord, disharmoni, ledsna vita män.
Korpulent, osäker, introvert, självmedveten.
Längtan, nostalgi, målbild.