tisdag, september 19, 2006
Oh, mein Kopf
Luftkonditioneringen pajade på jobbet idag igen. Det innebär tyvärr också att det inte finns någon luft kvar när klockan närmar sig fem och alla andra får gå hem men odjuret knappt arbetat hälften av sin arbetsdag. Det stog en liten trumslagarpojke med ett rosa höftskynke och trummade på mina tinningar tills det var dags att gå hem vid nio.
I går natt drömde jag om Påven. Han var ute och gick i någon park när ett marsvin plötsligt ställde sig i vägen för honom. Påven gjorde det enda rätta och dök rakt in i närmsta buske. Tyvärr var det en törnbuske och han började skrika, svära och förbanna sin skapare.
Då vaknade jag och skrattade rått.
I går natt drömde jag om Påven. Han var ute och gick i någon park när ett marsvin plötsligt ställde sig i vägen för honom. Påven gjorde det enda rätta och dök rakt in i närmsta buske. Tyvärr var det en törnbuske och han började skrika, svära och förbanna sin skapare.
Då vaknade jag och skrattade rått.
måndag, september 18, 2006
Det slog mig när Göran meddelade att han ville lämna skeppet att sossarna nog förlorade det här valet 2003 när Anna Lindh blev mördad. Jag vill inte förringa alliansens betydelse, men pösmunken var trött på statsministerämbetet och partiledarposten redan 2003 och har bara stannat kvar för att det inte funnits något annat alternativ. Om Anna hade levat hade både sossarna och valrörelsen sett helt annorlunda ut....
För övrigt är jag glad ikväll.
För övrigt är jag glad ikväll.
söndag, september 17, 2006
Odjurets valbekännelse
Sitter här och letar efter musik som ska förgylla den tidiga kvällen. Brödet står och jäser och jag sitter mest och väntar på valresultatet med spänning. Gillar att det är så här jämt, det ökar spänningen. Visst leder borgarna i alla mätningar, men jag tycker att när det väl kommer till kritan brukar s få betydligt mer röster än vad dom där opinionsundersökningsbolagen brukar kunna läsa i sin kaffesump.
Jag har haft svårt för att inte bli förbannad när man lyssnat på debatterna. Det som gör mig mest irriterad är när de talar om frågor där kompetensen inte ens ligger på regeringsnivå eller riksdagsnivå. Det finns en stor förvirring vad som riksdagen faktiskt har rätt att besluta. De flesta politiska beslut som berör oss i vardagen fattas faktiskt på kommunal nivå. Förutsättningarna bestäms visserligen oftast i Bryssel och Stockholm men Sverige har i ett internationellt perspektivt mycket stort kommunalt självstyre och ansvaret för hur det ser ut inom t.ex vården eller skolan ligger främst på kommunens eller landstingets axlar.
Jag blir också irriterad på att EU politiken har varit en ickefråga hela den här valrörelsen. Sverige kommer att vara ordförandeland under nästa mandatperiod. Vad vill vi åstadkomma under det halvåret? Sossarna sitter i den partigrupp i europaparlamentet som hårdast (tillsammans med liberalerna) driver utvecklingen inom EU mot en federation snarare än mellanstatligt samarbete. Hur många svenskar vet om det? Ungefär två tredjedelar av den lagstiftning som beslutas i riksdagen härstämmar från beslut i EU. Så är det idag, makten har redan flyttat till Bryssel.
Och jag tycker att det är helt rätt. Vi har det grymt bra i Sverige och vi har råd att hjälpa våra vänner långt mycket mer än vad vi gör idag. Visst finns det problem här också, riktiga problem. Det finns folk som svälter i Sverige, det finns allt för många som inte har tak över huvudet för natten, det finns dom som hamnar mellan systemen och dom som samhället vänder ryggen. Detta är frågor som måste tas på allvar, men lösningen är inte att bygga ännu större och ännu mer komplexa system. Lösningen på dessa problem ryms helt enkelt inte inom centralstyrda åtgärder utan måste komma underifrån, tillsammans med dom som är utsatta (om det är möjligt) eller i vart fall med dom som känner till varje individs bakgrund och förutsättningar att komma ur sin knipa. Vi måste bygga en individanpassad och inte generell välfärd.
Men glöm inte de problem som finns utanför Sverige och som vi faktiskt med direkt inflytatande kan påverka. Titta på de homosexuellas rättigheter i Litauen, romers möjligheter i Slovakien, fattigdomen på landsbygden i Lettland, förutsättningarna för inflytande som en bulgarisk 20 årig tjej har eller varför inte miljörföroreningarna i Polen. Genom EU har vi en möjlighet att stärka demokratin i de gamla östländerna, ställa krav på och påverka så att lokala och regionala församlingar får reell makt. Vi har möjligheten att utöva påtryckningar på franska bönder så att de inte bidrar till europeiska tullmurar och dumpade priser på europeiskt spannmål i tredje världen (som i förlängningen leder till fattigdom och svält). Genom EU kan vi utöka det samarbete för demokrati som redan finns i medelhavsregionen. Genom EU kan vi sätta press på USA så att de kan sätta mänskliga rättigheter i första rummet, före kapitalismen. Hur kan jag rösta på ett parti vars slogan är "alla ska med" när man samtidigt sätter stopp för en EU-budget som skulle kunnat fungera som en slags marshall-hjälp till de tio senaste medlemmarna i det europeiska samarbetet. Är det bara alla svenskar som ska med Göran?
Sverige kan aldrig få samma genomslagskraft i någon av dessa frågor på egen hand. Visst, ibland måste vi kompromissa. Visst, vi är ett relativt litet land i EU och vårt inflytande är begränsat. Men vi är inte ensamma om att vara ett litet land i europasammarbetet. EU med 25 medlemsländer är ett helt annat EU än ett EU med 15 medelmsstater. Möjligheten till inflytande har ökat betydligt för de mindre länderna och framförallt har Frankrike och Tysklands särställning urholkats. Sverige har ett opropertioneligt stort inflytande i EU sett till sin storlek och det ska vi utnyttja.
Sverige är ett såpass litet land att det är svårt att ensam kunna stå emot multinationella bolag och marknadsintressen som spottar på var kvinnas eller mans rättigheter. Inom den ekonomiska politiken är det inte längre politikerna som sätter agendan, de kan bara anpassa sig till den. Vi kan bara få de ekonomiska musklerna som krävs i en större gemensam marknad, som måste ställa normativa krav på demokrati och allas lika värde.
Svenska politikers makt har blivit inskränkt men den är fortfarande stark i många, många viktiga samhällsbyggande frågor. Det är fortfarande gängen uppe i rikdsdagshuset, i landstingsförsamlingarna och i alla våra kommunhus som bestämmer förutsättningarna för vilka skyldigheter vi har att se och hjälpa vår nästa. Det är fortfarande de demokratiskt valda som kan avgöra vilka förutsättningar som ska finnas i samhället för att du ska kunna förverkliga dig själv. Det är fortfarande de folkvalda som kan se till att homosexuella par har samma rättigheter som heterosexuella par. Det är fortfarande våra förtroendevalda som kan sätta krav på att ingen diskrimineras på grund av sitt kön. Det är fortfarande våra förtroendevalda som kan göra att vi får en mer human och liberal invandringspolitik. Det är fortfarande våra folkvalda representanter som beslutar vilka resurser som ska ges till skolan. Makten ligger fortfarande kvar hos politikerna i dessa frågor och i många många fler.
Idag fick Maud min röst. Det har varit ett jävligt svårt beslut denna gången, för jag gillar inte henne egentligen. Men c har den tydligaste visionen att beslut ska fattas på rätt nivå i samhället. De har en liberal grundsyn och en tydlig vision för hur man ska kunna få länder inom och utanför Europa, som har en betydligt sämre levnadstandard än vad vi har här i Sverige, på fötterna igen efter år av förtryck. De förstår att stora insatser krävs från det offentliga för att utjämna klyftor inte bara här hemma men även utanför Sverige, men insatser måste ha ett tydligt mål och insatserna måste utvärderas innan man pumpar in mer pengar. De inser att det största hotet mot vår välfärd är att vi håller på att förstöra vår miljö och att det enda sättet att snabbt komma tillrätta med det problemet är att ge ekonomiska insitament för var och en att förändra sitt beteende. Kombinationen av derars federalistiska tänkande, en (numera) tydlig och realistisk europapolitik och en sund marknads(social)liberal politik med miljön i fokus fick mig idag att lägga min röst på det gamla bondeförbundet. Det, och att det är det enda socialliberala partiet som kandiderar till riksdagen i år.
Egentligen är jag fortfarande chockad, när blev jag centerpartist?
Jag har haft svårt för att inte bli förbannad när man lyssnat på debatterna. Det som gör mig mest irriterad är när de talar om frågor där kompetensen inte ens ligger på regeringsnivå eller riksdagsnivå. Det finns en stor förvirring vad som riksdagen faktiskt har rätt att besluta. De flesta politiska beslut som berör oss i vardagen fattas faktiskt på kommunal nivå. Förutsättningarna bestäms visserligen oftast i Bryssel och Stockholm men Sverige har i ett internationellt perspektivt mycket stort kommunalt självstyre och ansvaret för hur det ser ut inom t.ex vården eller skolan ligger främst på kommunens eller landstingets axlar.
Jag blir också irriterad på att EU politiken har varit en ickefråga hela den här valrörelsen. Sverige kommer att vara ordförandeland under nästa mandatperiod. Vad vill vi åstadkomma under det halvåret? Sossarna sitter i den partigrupp i europaparlamentet som hårdast (tillsammans med liberalerna) driver utvecklingen inom EU mot en federation snarare än mellanstatligt samarbete. Hur många svenskar vet om det? Ungefär två tredjedelar av den lagstiftning som beslutas i riksdagen härstämmar från beslut i EU. Så är det idag, makten har redan flyttat till Bryssel.
Och jag tycker att det är helt rätt. Vi har det grymt bra i Sverige och vi har råd att hjälpa våra vänner långt mycket mer än vad vi gör idag. Visst finns det problem här också, riktiga problem. Det finns folk som svälter i Sverige, det finns allt för många som inte har tak över huvudet för natten, det finns dom som hamnar mellan systemen och dom som samhället vänder ryggen. Detta är frågor som måste tas på allvar, men lösningen är inte att bygga ännu större och ännu mer komplexa system. Lösningen på dessa problem ryms helt enkelt inte inom centralstyrda åtgärder utan måste komma underifrån, tillsammans med dom som är utsatta (om det är möjligt) eller i vart fall med dom som känner till varje individs bakgrund och förutsättningar att komma ur sin knipa. Vi måste bygga en individanpassad och inte generell välfärd.
Men glöm inte de problem som finns utanför Sverige och som vi faktiskt med direkt inflytatande kan påverka. Titta på de homosexuellas rättigheter i Litauen, romers möjligheter i Slovakien, fattigdomen på landsbygden i Lettland, förutsättningarna för inflytande som en bulgarisk 20 årig tjej har eller varför inte miljörföroreningarna i Polen. Genom EU har vi en möjlighet att stärka demokratin i de gamla östländerna, ställa krav på och påverka så att lokala och regionala församlingar får reell makt. Vi har möjligheten att utöva påtryckningar på franska bönder så att de inte bidrar till europeiska tullmurar och dumpade priser på europeiskt spannmål i tredje världen (som i förlängningen leder till fattigdom och svält). Genom EU kan vi utöka det samarbete för demokrati som redan finns i medelhavsregionen. Genom EU kan vi sätta press på USA så att de kan sätta mänskliga rättigheter i första rummet, före kapitalismen. Hur kan jag rösta på ett parti vars slogan är "alla ska med" när man samtidigt sätter stopp för en EU-budget som skulle kunnat fungera som en slags marshall-hjälp till de tio senaste medlemmarna i det europeiska samarbetet. Är det bara alla svenskar som ska med Göran?
Sverige kan aldrig få samma genomslagskraft i någon av dessa frågor på egen hand. Visst, ibland måste vi kompromissa. Visst, vi är ett relativt litet land i EU och vårt inflytande är begränsat. Men vi är inte ensamma om att vara ett litet land i europasammarbetet. EU med 25 medlemsländer är ett helt annat EU än ett EU med 15 medelmsstater. Möjligheten till inflytande har ökat betydligt för de mindre länderna och framförallt har Frankrike och Tysklands särställning urholkats. Sverige har ett opropertioneligt stort inflytande i EU sett till sin storlek och det ska vi utnyttja.
Sverige är ett såpass litet land att det är svårt att ensam kunna stå emot multinationella bolag och marknadsintressen som spottar på var kvinnas eller mans rättigheter. Inom den ekonomiska politiken är det inte längre politikerna som sätter agendan, de kan bara anpassa sig till den. Vi kan bara få de ekonomiska musklerna som krävs i en större gemensam marknad, som måste ställa normativa krav på demokrati och allas lika värde.
Svenska politikers makt har blivit inskränkt men den är fortfarande stark i många, många viktiga samhällsbyggande frågor. Det är fortfarande gängen uppe i rikdsdagshuset, i landstingsförsamlingarna och i alla våra kommunhus som bestämmer förutsättningarna för vilka skyldigheter vi har att se och hjälpa vår nästa. Det är fortfarande de demokratiskt valda som kan avgöra vilka förutsättningar som ska finnas i samhället för att du ska kunna förverkliga dig själv. Det är fortfarande de folkvalda som kan se till att homosexuella par har samma rättigheter som heterosexuella par. Det är fortfarande våra förtroendevalda som kan sätta krav på att ingen diskrimineras på grund av sitt kön. Det är fortfarande våra förtroendevalda som kan göra att vi får en mer human och liberal invandringspolitik. Det är fortfarande våra folkvalda representanter som beslutar vilka resurser som ska ges till skolan. Makten ligger fortfarande kvar hos politikerna i dessa frågor och i många många fler.
Idag fick Maud min röst. Det har varit ett jävligt svårt beslut denna gången, för jag gillar inte henne egentligen. Men c har den tydligaste visionen att beslut ska fattas på rätt nivå i samhället. De har en liberal grundsyn och en tydlig vision för hur man ska kunna få länder inom och utanför Europa, som har en betydligt sämre levnadstandard än vad vi har här i Sverige, på fötterna igen efter år av förtryck. De förstår att stora insatser krävs från det offentliga för att utjämna klyftor inte bara här hemma men även utanför Sverige, men insatser måste ha ett tydligt mål och insatserna måste utvärderas innan man pumpar in mer pengar. De inser att det största hotet mot vår välfärd är att vi håller på att förstöra vår miljö och att det enda sättet att snabbt komma tillrätta med det problemet är att ge ekonomiska insitament för var och en att förändra sitt beteende. Kombinationen av derars federalistiska tänkande, en (numera) tydlig och realistisk europapolitik och en sund marknads(social)liberal politik med miljön i fokus fick mig idag att lägga min röst på det gamla bondeförbundet. Det, och att det är det enda socialliberala partiet som kandiderar till riksdagen i år.
Egentligen är jag fortfarande chockad, när blev jag centerpartist?
tisdag, september 12, 2006
Herre jistanes, han är ju ett geni!
Aaron Sorkin är tillbaka med en ny serie och fy fan vad bra det var! Mannen som skapade Vita Huset har varit borta från TV ett tag och det har kännts tomt, ack så tomt. Studio 60 on the Sunset Strip är lika skönt som Vita Huset var när Sorkin fortfarande var kvar. Det finns en värme i hela produktionen. Man sitter bara med ett småleende hela tiden när man följer sköna skådisar som Matt Perry, Amanda Peet, Steven Weber men framför allt gamla West wing favvisar som Bradley Whitford och Timothy Busfield.
Tevehösten är räddad, jag bara spinner.
Tevehösten är räddad, jag bara spinner.
måndag, september 11, 2006
Familjerelationer
Ibland är det bra att man har en familj som tar hand om en. Veckan som gått har fått mig att komma lite närmare igen. Förstå att det är viktigt igen. Under flera år har jag undan för undan glidit längre bort från de mina. Föräldrarna och bröderna. Det har aldrig varit ett medvetet val utan snarare har jag omedvetet tagit avstånd, byggt mitt eget liv där övriga familjen inte fått plats. Mitt förhållande mot både föräldrarna och bröderna har präglats av slutenhet. Jag har valt att inte berätta vad jag tänker, hur jag fungerar. Istället har jag spelat min roll som minstingen. Minstingen som tar allt med en axelryckning och spelar med enligt den roll som jag haft sedan länge. En roll som inte stämmer överens med den jag är i andra sammanhang.
Många gånger har jag varit frustrerad över att de inte förstår. Att jag är en kille som får uppskattning för att jag är öppen och varm. Att jag är en kille som är omtyckt för att jag undviker att dömma utan hellre anstränger mig för att förstå. Jag har varit frustrerad över att jag inte upplevt samma uppskattning och bekräftelse hos dom som jag fått från mina vänner. Jag har stört mig på det väl inrutade mönstret som kommer med ekonomisk trygghet och avsaknad av kontaktpunkter med de som har det svårare i samhället. Jag har irriterat mig på gammeldags värderingar som stämmer dåligt överens med mina egna. Jag har intalat mig själv att det enbart är jag som är fri från skygglappar och som kan se världen klart.
Men det är inte sant. Jag har varit den som har dömt. Jag har skaffat mina egna skygglappar, men riktat dom mot mina egna. Jag har lagt ord och värderingar hos mina föräldrar som inte fanns där egentligen. Jag har byggt en bild av dem som är lika fel som den som jag trodde de byggt av mig. Jag har skapat ett avstånd till mina bröder som byggt på en olikhet som egentligen aldrig fanns. Vi har helt enkelt glömt bort hur man kommunicerar.
På senare tid har både bröderna och föräldrarna sträckt ut otaliga händer, men jag har skyggat tillbaka. Orkar inte, kan inte, vill inte ta emot. Jag har varit rädd för att exponera mig. Jag har varit rädd för att dom ska upptäcka sidor hos mig som dom inte tycker om. Jag vet inte hur jag kan förklara att jag mått dåligt. Jag har varit rädd för att visa hur jag förändrats. Så istället har jag ryggat tillbaka, tvekat och inte bjudit in. Det jag aldrig förstod var att det feltolkas. Att jag sårar och söndrar. Att det verkar som om jag inte bryr mig.
Så nu vill jag börja om från början. Jag vill lära känna min familj som den är idag och jag vill att de lär känna mig, med alla mina fel och brister. Jag vill att dom ska vara en del av mitt liv, det liv som jag verkligen lever. Jag har denna veckan börjat ta emot händerna som sträcks ut och det är dags att släppa in dom som faktiskt betyder mest av allt.
Många gånger har jag varit frustrerad över att de inte förstår. Att jag är en kille som får uppskattning för att jag är öppen och varm. Att jag är en kille som är omtyckt för att jag undviker att dömma utan hellre anstränger mig för att förstå. Jag har varit frustrerad över att jag inte upplevt samma uppskattning och bekräftelse hos dom som jag fått från mina vänner. Jag har stört mig på det väl inrutade mönstret som kommer med ekonomisk trygghet och avsaknad av kontaktpunkter med de som har det svårare i samhället. Jag har irriterat mig på gammeldags värderingar som stämmer dåligt överens med mina egna. Jag har intalat mig själv att det enbart är jag som är fri från skygglappar och som kan se världen klart.
Men det är inte sant. Jag har varit den som har dömt. Jag har skaffat mina egna skygglappar, men riktat dom mot mina egna. Jag har lagt ord och värderingar hos mina föräldrar som inte fanns där egentligen. Jag har byggt en bild av dem som är lika fel som den som jag trodde de byggt av mig. Jag har skapat ett avstånd till mina bröder som byggt på en olikhet som egentligen aldrig fanns. Vi har helt enkelt glömt bort hur man kommunicerar.
På senare tid har både bröderna och föräldrarna sträckt ut otaliga händer, men jag har skyggat tillbaka. Orkar inte, kan inte, vill inte ta emot. Jag har varit rädd för att exponera mig. Jag har varit rädd för att dom ska upptäcka sidor hos mig som dom inte tycker om. Jag vet inte hur jag kan förklara att jag mått dåligt. Jag har varit rädd för att visa hur jag förändrats. Så istället har jag ryggat tillbaka, tvekat och inte bjudit in. Det jag aldrig förstod var att det feltolkas. Att jag sårar och söndrar. Att det verkar som om jag inte bryr mig.
Så nu vill jag börja om från början. Jag vill lära känna min familj som den är idag och jag vill att de lär känna mig, med alla mina fel och brister. Jag vill att dom ska vara en del av mitt liv, det liv som jag verkligen lever. Jag har denna veckan börjat ta emot händerna som sträcks ut och det är dags att släppa in dom som faktiskt betyder mest av allt.
måndag, september 04, 2006
Svängningar
Igår mådde jag som en prins. Idag mår jag sämre. Uppsatsen gör sig påmind igen. Drömde till och med om skiten.
Skit också.
Skit också.
söndag, september 03, 2006
Söndagslyx
Har grejat här hemma i grytet hela dagen. Bakat bröd. Bakat kladdkaka. Diskat två veckors disk. Dammsugit. Så nu är det snart dags att avsluta dagen med lite söndagslyx:
Förrätt:
Nybakat valnöt- och morotsbröd med en tunn skiva chevreost (stavning?) samt en tunn sträng flytande honung. Grillas i ugnen, 200° 5-10 minuter.
Huvudrätt:
Tandoorikyckling, grönsallad med limeklyftor och yoghurt gurksås. Hel tinad kyckling, ingniden i lime och dränkt i tandoori-marinad. Bakas i ugnen, 175° i en dryg timma i ett tillslutet kärl. Serveras tillsammans med råris och en kall ljus lager.
Lista över grejer som är bra just nu
- Hembakt bröd
- Dylan Moran
- Badsäsongen har börjat igen
- Betalda semesterdagar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
