På väg ut

Ta mig som jag är. Naken tjock och lite bakom. Jag kan inte rå för att jag stannade när alla andra fortsatte att gå. Jag hittade en sten och slog mig ner. Begrundade det som varit. Nu har jag svårt att resa mig igen. Det har varit många år för att läka sår. Det har varit många år för att försöka börja igen. Det är lätt att fastna i startblocken och istället begrunda det som ligger precis framför. Är det värt det?

Jag vill bara passa in och få alla att tycka om mig. Jag glömde att komma ihåg att tycka om mig själv. Det är lätt att gå vilse i kraven som kommer utifrån och glömma bort att andras krav inte är desamma som ens egna. Jag vill vara vacker i dina ögon. Jag vill dansa i ditt minne och jag vill smeka dina armar. Jag vill lära mig att bekräfta mig själv igen och strunta om åsynen av mig får dina ögon att lysa.

Du är min domare och bödel. Ditt tysta förnekande och driver mig till isolation. Jag är inte dum. Jag vet att jag inbillar mig. Men det emotionella och det rationella äter sällan vid samma bord.

Ikväll ska jag gå ut. Ikväll är jag redo att bli kär. Kär i allt det där som känns så fjärran. Ikväll vill jag gå ut och känna mig delaktig igen. Jag vill vara där, i mitten av allt där det händer, och känna att just här, här ska jag vara.