Min alldeles egna hund

Men varför försöka det här med poesi om det ändå inte funkar? Jag känner mig inte alls som någon poet eller någon jävla lyriker så jag tänker inte heller försöka. Jag menar, jag trivs rätt bra med min egna, ok hyfsat torftiga men ändå, prosa. Jag kommer aldrig bli någon estradör som får de svartklädda kulturflickorna att rynka förstående på ögonbrynen.

Men alla vill vi väl ha det som är utmanande och spännande? Alla vill vi väl rucka på gränserna lite till. Jag vet att jag aldrig kommer skriva den perfekta sonnetten, men visst kan jag väl ändå försöka mig på lite haiku (eller hur det nu stavas) eller i värsta fall lite nödrim? Nog skulle jag kunna fuska mig in genom att spela på det naturligt avskalade. Nakna och naiva stavelser som är staplade på varandra. Visst finns det massor med mäniskor med tunna svarta polotröjor som med gnistrande ögon där skulle hylla det oskuldfulla och okonstlade? Jaja... jag vet fan inte. Men snart får jag hitta min konstform.

Sancho har sin hund, men för mig ser djuret olika ut varje gång. Därför får man aldrig någon förvarning. Men djuret sköter oftast sin uppgift väldigt bra och förpassar mig ner i det där hålet. Den här veckan känns som en ända lång söndag...

Vad heter Borås hundsällskaps medlemstidning?

Idag har odjuret smugit omkring på jobbet. Seg som en nybakad kola. Det var ändå rätt gött. Hade massor med grejer att mata in i datorn så tiden gick fort. Behövde inte heller springa och fråga hela tiden utan klarade mig mest själv.

Våfflan kan det där med att hitta skatter. Ett Boråsspel utformat som ett monopol fast med lite kluriga knallestads-frågor också! Fint sa Bill, kanonfint sa Bull!

Dementi

Nu har jag klättrat upp från gropen igen! I tisdags känndes allt bara jävligt tröttsamt och segt men jag måste faktiskt säga att saker och ting har börjat ta sig nu på sistone! Tanterna har blivit ganska söta igen och det känns som om jag kan sätta min egen prägel lite mer på jargongen på jobbet. Gött så, då behöver det inte vara fullt lika tjäckt längre, även om en och annan söt tant ojar sig lite.

Fint!

Idag ska odjuret fixa spa hemma. Fram med doft ljusen och på med lite fransk chanson. Nu ska jag lägga mig i badkaret och ta en varmt skummigt bad och leka med mina badankor.

Frustrerad

Nu börjar det snart bli dags att drömma sig bort igen. Just nu gör jag mitt bästa med bright eyes i högtalarna. Jag är trött och förbannad, ledsen och frustrerad. Hösten är här.

Jag upptäckte det för några år sedan. Jag pallar inte det här jävla klimatet. När jag var yngre fanns det inget i det yttre som påverkade mig. Det spelade ingen roll om himmlen var blå, grå eller om det regnade grodor från skyarna. Jag hade mina vänner runt omkring mig hela dagarna i ända. Det är länge sedan nu. Med hösten kommer isolationen, desperationen och vanmakten. Jag vill inte ha det så här. Jag vill vara bekymmersfri inte trött och rastlös. Jag vill inte ha det så här. Jag vill vara full med upptäcktslusta inte gå ner mig i mina självdestruktiva rutiner.

Jag känner att jag inte har mycket gemensamt med tanterna på jobbet och jag orkar fan inte vara tjäck längre. Nu har det snart gått en månad och där går det någon slags gräns. Jag trevar och letar, men ett samtalsämne leder sällan till något annat. Jag känner mig tyst och grå. Intellektet står och mullrar otåligt på tomgång.

Men det kändes ju helt annorlunda för en vecka sedan och kanske känns det helt annorlunda om ett par dagar. Odjur kan svänga fort mellan hopp och förtvivlan. Idag var vi och provade vin på systemet efter jobbet och jag kände mig så jävla less på vägen hem därifrån. Less på att se mina arbetskamrater som man inte har något som helst gemensamt med. Som en ändlös krystad konversation.

Ikväll är jag bitter, men det kanske ljusnar snart.

Tjyven!

Hurra! Tjyven är tillbaka!

En tjyv ----->

Drottning Kristina, Hemliga Klubben och en evig trötthet

Det är söndag och odjuret är uppe med tuppen. Idag ska jag nämligen till knallebygden och besöka hemliga klubbens årsmöte. Det ska bli fint att komma hem till Borås, det var ju ett tag sedan jag var där senast. Men som på beställning så ösregnar det naturligtvis och det lär ju inte vara så mycket bättre i barndomsstaden....

Igår hade jag egentligen tänkt att titta ner till solmaz och dra några vitsar, men efter att ha gått upp tidigt även på lördagen och spenderat hela dagen på stan så kom den dåliga tröttheten över mig igen. Gillar inte när det blir sådär, när jag inte ens orkar prata med någon i telefon. Inom mig hör jag en röst " du borde gå iväg, du sa ju det" och lite senare " ok nu är det så sent så att det kanske inte är någon idé, men du måste ändå ringa, dom tror ju att du kommer" och ytterligare lite senare "varför fan gör jag så här mot mig själv????". Hatar att trilla ner i gropen.

Men igår var inte gropen fullt lika djup, snackade trots allt tillsist med solmaz och vi kom överens om att träffas när jag kommer tillbaka från Borran idag. Istället blev det en tevekväll med garbo i högform. Av en slump fastnade jag framför "Christina" en storproduktion från förtiotalet. Garbo var hur bra som helst och filmen var riktigt engagerande. Ett tips för alla er som gillar gamla filmer!

Och kniiiiiiip

Oh fy fan....

Igår somnade odjuret sött som en liten bäbisbest direkt efter fotbollen spelats färdigt mellan belgarna och italienarna. Jag hade min andra date med min tränare på gymmet och han hade bytt skiva sedan senast kan man säga....

Första gången la han upp ett gott program. Ett program för en som inte tränat på flera år och levt på skräpmat dom senaste 5 åren. Ett odjursprogram så att säga. Men nu vill han väcka atleten i odjuret. Så han höjer alla vikter och står och ser pillemarisk ut när jag ska börja lyfta. Dessutom la han in ett jävla roddprogram mitt i allt som gjorde att musten verkligen gick ur mig.

När jag kom hem tände jag en cigg. Sedan kräktes jag.
Jag ska fan inte sluta röka. Inte på grund av någon hurtbulle i varje fall.

Familjen Anka

Tjohoo!

Igår invigde jag mina nya badankor. Benke tittade förbi häromdagen och kom med en försenad födelsedagspresent. En hel liten badankefamilj! Så nu kan jag leka mamma pappa barn i timmar i badet!

Annars var jag med om en skum grej igår. Helt plötsligt dök det upp två sköna försäkringsladies vid mitt skrivbord med presenter under armen. De var så oerhört tacksamma över att jag hade fixat så att de fick komma och snacka på studieanstaltens (GU) samhällsvetardagar. Så odjuret fick en drogsticka, en handduk och några doftljus med sig hem.

En påhälsning från det som var

Ge mig tankar att fylla på. Tankar om en helt annan tid. Jag vill slå in pin-koden. Jag vill förverkliga mig själv. Ge mig drömmar som passar in där mina minnen lämnat luckor. Jag vill inte hitta nya vägar. Om jag bara utforskar dom gamla lite till kanske jag kan hitta stigen som leder hem igen. Den gamla välkända stigen bortom nya influenser. Det är den välkända trygga vägen som jag vill ta hem igen.

Visst känns det ensamt på toppen ibland....

Ibland kan det vara skönt att prata med någon annan som har vandrat på samma stig. Ibland måste man jämföra ens intryck av rådjuret som stod och stirrade, paralyserad, rakt in i våra ögon, framför oss. Två äventyr med samma utgång. Två upplevelser men ändå samma. En historia som binder samman två olika öden.

Lägg ner

Jag är så trött på att älta. Trött på att sätta ord på känslor som egentligen bara är kontruerade. Upplevda i en annan tid. Av en helt annan person. Det är ändå inte verkligt. Men ibland kan jag inte hjälpa det. Ibland när man ser en bild från det som var så kan man inte undgå att hälsa på det gamla. Titta in och tänka - det där var ju ändå rätt ok ändå. Men jag vet att jag ljuger för mig själv. Jag suddar ut det som man inte orkar tänka på. Bittra minnen blir sockersöta. Svart blir skimrande rosa, och själv känner jag mig mest beige.

Stämpel!

Idag insåg jag att jag kommer få en egen stämpel med mitt namn på plus min handläggarkod (som jag naturligtvis har). Byråkraten är helt utom sig av lycka!

Ojojoj är jag uppe så här dags?

Sitter med en kaffekopp i handen och laddar inför att gå till jobbet. Fint så. I morses vaknade jag med ett ryck fem minuter innan väckarklockan med en känsla av att jag försovit mig. Märkligt det där. Har ju inte gått upp så här tidigt på evigheter men ändå vaknar man hur lätt som helst. Ok jag är väl kanske inte piggast i världen just nu men idag är det fint väder och då verkar det som om det inte är många som vill ha med det blåa paraplyet att göra. Med andra ord kommer det finnas tid att luta sig tillbaka i sin fina lilla modul.

Ikväll bär det av till Liseberg för att titta på Ebbot, Odjurets utseendemässiga ideal. Han är fin Ebbot, framför allt när han snubblar på sin tunika. Han har ett fint skägg som jag gillar. Och han gillar att dansa även fast han inte gör det så snyggt. Men han gillar det så mycket att det blir snyggt. Det gillar vi.

Nej nu kokar det fan mig över

Igår skedde två katastrofer i världen. Minst. I varje fall vet jag om två katastrofer som hände igår. Det kanske var fler.

När jag först såg bilderna från Irak frös det till ända in i märgen. Tänk dig själv. Du är på utflykt med familjen. Du är på väg till moskén med din mamma och kanske en del andra syskon och släktingar. Helt plötsligt börjar det surra rykten om en bomb. Om en person som har blivit så desperat att hon/han tänker ta sitt eget liv och se till att så många som möjligt följer med på resan. Men det visade sig att det inte var bomben som var det farliga. Det var mamma och syskonen och alla andra människor som finns runt omkring dig. Det var dom som fick panik. Det var deras panik som fick dig att få panik. Det var deras panik och din panik som gjorde att hela kroppen bara kände. Ta mig bort härifrån. Nu. Bara bort. Men det går inte. Jag kommer inte loss. Så jag faller. Faller och kommer inte upp.

Nästan 1000 människor beräknats avlidit. De flesta var kvinnor, barn och gamla.

I tidningarna och på nyheterna rapporterar dom om vad som hänt i USA. Det är hemskt som fan. Det går inte att blunda för den enorma tragedi det är för alla inblandade. I aftonbladet, expressen, och DN kan man läsa spaltmeter på spaltmeter om de drabbade. Om Svensk katastrof hjälp eller inte etc etc. Det här är det jag hittade om vad som hände i Irak igår. På Aftonbladets och Expressens hemsidor nämns inte längre katastrofen med ett enda ord.

En helt ny karriär

Metamorfosen är inledd.

Nu tar odjuret bestialiska kliv ut i vuxenvärlden. Idag arbetade jag min första dag. Första dagen som ska läggas till resterande 40 år innan pension. Det känns fint. Idag var verkligen första dagen på mitt nya liv.

På bolaget med det blåa paraplyet så verkar det finnas massor med sköna kex och salta gubbar. Mina personliga favoriter blev med en gång det sköna 55+ gänget som verkligen kan det här med fikarast. På något sätt känns det som om dom håller på att dö ut. Ni vet dom där schyssta tanterna som sitter och skvallrar och ojar sig över en kanelbulle och en kopp svart. Som har det där speciella leendet som man känner igen från dagistanterna när man var liten eller den där av mammas vänininnor, som hon inte träffar så mycket längre, som bakade så god rulltårta. Ni vet den där stilen. Det är fint att känna sig ompysslad. Jag är ju yngst av dom på avdelningen så det är jag som behövs pysslas om mest.

En del av mitt nya liv med rutiner och handläggning dagarna i ända är även att jag verkligen har kommit igång med träningen. Det känns hur skönt som helst. Det var inte alls lika jobbigt som jag trodde att komma igång. Fattar inte varför jag inte gjort det tidigare...