Världens bästa kompis

Jag har alltid varit en av dem som har svårt för det där med att ta det sista steget. Det där lilla med att luta sig fram, puta med munnen och blotta sig själv för en sekund. De gånger som jag attraheras av någon blir jag istället osäker och kamratlig. Det är ett gissel.

Den största delen av mina tonår gick jag omkring och längtade efter att det äntligen skulle funka. Att jag skulle lära mig att ta det där sista steget med den flickan som jag tyckte om. Jag hade ett hål i magen, ett sug efter den där speciella känslan. Men jag vågade aldrig. Istället valde jag att bli förtrolig, en stöttesten och killen man kunde prata om allt med. Istället blev jag världens bästa kompis. Om jag bara fortsatte så länge nog så hade jag till och med intalat mig själv att det var faktiskt det som jag borde vara, en kompis och inget annat. Det funkade varje gång även om vägen dit ofta var lång och svår. Så här var det under hela högstadiet och större delen av gymnasiet, ända fram till jag åkte som utbytesstudent till London där jag träffade kärleken-i-mitt-liv version 1, Lotte.

Lotte var också utbytesstudent och kom från Holland. Vi åkte med samma organisation och träffades därför redan första dagen jag kom till England. Jag bodde som sagt i swinging London men Lotte hade när hon kom dit ännu inte fått någon familj. En tvättäkta Yorkshirelady (tänk Hem till gården) hade dock förbarmat sig över henne och erbjöd henne en plats på hennes vind i Bradford, inte långt ifrån Leeds. Lotte fick sova på vinden som saknade uppvärmning. I lägenheten som var i tre plan fanns ytterligare två rum, Janes sovrum och det kombinerade TV/matsal/kokvrån/vardagsrummet. Jag trivdes väldigt bra när jag kom dit. Jane fick mig verkligen att känna mig hemma. Lotte var en flicka med båda fötterna på jorden. Hon var tuff och kunde ta för sig. Men eftersom vi båda var fattiga gymnasister som inte hade råd eller tid att hälsa på varandra samtidigt som Lotte inte fick ringa rikssamtal på Janes telefon så lärde vi egentligen inte känna varandra så väl som vi kanske trodde då. Istället skrev vi brev. Vi snittade på två i veckan under ett par månaders tid, vilket om man ser tillbaka på det kanske inte var de bästa förutsättningarna för ett förhållande om en av parterna är en kärlekskrank romantiker. Jag älskade det. Efter skolan satte jag mig själv på ett kafé ett stenkast från New Cross Gate pendeltågstation och fantiserade över hur fantastiskt allt skulle bli nästa gång vi träffades. Jag byggde en bild av henne som faktiskt hade sett mig som något mer än en vän. Jag vet inte hur långt ifrån verkligheten jag lyckades fantisera bort till sist. Skulle hon nu vara ens hälften så fantastisk som jag gjorde henne på det där trånga kaféet har jag nog tyvärr redan hittat den perfekta kvinnan. När det väl tog slut föll jag därför ihop totalt. Bara några veckor efter att det tagit slut skulle vi träffas på ett gemensamt läger för alla utbytesstudenter och jag glömmer aldrig hur nervös jag var. När jag väl kommit fram sa jag så oberört jag bara kunde hej och sedan gick jag in på toaletten och kräktes. Hon ville inte prata med mig på hela fredagen och jag kände mig verkligen som en liten skit. På lördag eftermiddag tog jag mod till mig och tog henne avsides och förklarade återigen min kärlek. Eller nja, jag sa väl mest att jag aldrig kommer älska någon på samma sätt men att jag förstod att det inte funkade för henne och bla bla bla... Jag var en dramaqueen redan då...

Väl tillbaka från England ett halvår senare lovade jag mig själv att aldrig någonsin gå i samma fälla igen. Aldrig placera någon på en pedistal på samma sätt. Man säger ju att man lär sig av sina misstag. Över huvudtaget skulle jag bara njuta av att vara hemma hos mina gamla kamrater igen.

Dock ville ödet annorlunda och jag träffade Mina, kärleken-i-mitt-liv version 2. Med Mina skulle allt bli annorlunda, där skulle jag vara cool och världsvan och inte bygga luftslott. Min coola attityd höll max två veckor tills Mina ställde mig mot väggen och tyckte att antingen skiter vi i det här eller också får du engagera dig lite. Hon hade rätt, men egentligen behövde hon inte säga mer än "jag tycker om dig och vill vara med dig" och jag skulle vara i hamn. Så jag engagerade mig. Jag försökte bli världens bästa kompis + pojkvän samtidigt men det gick inte alltid. Efter ett tag gick det allt sämre och vi rev och slet i varandra så att vi till sist gick sönder båda två. Att göra någon illa är det värsta man kan göra, att göra den man älskar illa är obeskrivbart hemskt.

Så jag gömde mig bland mina vänner. Jag ville bli hel innan jag ens såg åt någon annan. Dessutom kunde jag inte ens se åt någon annan längre. Jag var rädd att hamna i något dåligt igen. Ville inte se sidor hos mig själv som jag förr inte trodde fanns. Jag gick ut och festade. Mycket. Jag satt hemma och längtade. Mycket. Hålet som fanns i magen när jag var tonåring var tillbaka men jag trodde att det bara var en speciell person som kunde fylla det där hålet. Jag började sakta men säkert bygga upp en fantasi som inte stämde med verkligheten och jag fastnade där länge. Alldeles för länge. När jag flera år senare vaknade ur min dröm hade jag återigen glömt bort hur man gjorde när man visade för någon av motsatta könet att jag tycker om dom. Jag hade blivit pryd och osäker. Jag hade gått upp 20 kilo i vikt och min självbild hade gått i kras. Självförtroendet som alltid funnits där tidigare hade naggats i kanten. Jag har alltid haft svårt för att någon ska se mig som attraktiv. När jag nu dessutom blivit så mycket större såg jag det som en omöjlighet.

Därför när jag nu blir attraherad av någon är jag tillbaka på samma ruta som jag var på när jag var fjorton. Jag blir världens bästa kompis. Jag har naturligtvis blivit förälskad, men jag har aldrig vågat säga något. Huvudanledningen är naturligtvis ren feghet men jag har motiverat det för mig själv att det är respektlöst, det ställer allt på sin kant och vad är det för vits med det egentligen när det är kört ändå?

Jag är en snäll kille. En kille som vill lyssna och vill förstå. Jag vill inte tränga mig på. Jag vill inte tvinga mig på någon som inte vill ha mig. Jag är en jävel på att vara kompis. I vänskapsrelationen känner jag mig trygg. Jag älskar mina vänner och från dem får jag så mycket kärlek att jag klarar mig. Men naturligtvis vill man ha mer ibland, naturligtvis känner man sig ensam. Jag måste lära mig det där lilla med att luta sig fram, puta med munnen och blotta mig själv för en sekund. Jag måste lära mig hur man visar att ibland vill jag vara mer än bara världens bästa kompis.

Samtal

I måndags fick jag tala om mina demoner med en flicka som faktiskt lyssnade och tog in vad jag sa. Jag har levt på det hela veckan.