Lägesrapport 7/10 2006

Lördag och jag är inte bakfull. Första gången det har hänt på en lördag på flera månader. Väldigt skönt faktiskt. Det har varit väldigt hektiskt och mycket festande nu på sistone. Jag har lyckats förneka att semestern tog slut i augusti och istället hållt in andan måndag till torsdag när det varit jobb och sedan kört på i full fart torsdagkväll till söndag. Det har varit fint på sätt och vis men nu känns det som om kroppen har gått sönder. Odjuret har gått omkring sjuk i snart två veckor nu. Molande huvudvärk, whiskeyröst, en släng av feber, snuva och hosta. Jag börjar svettas floder bara jag springer till vagnen (ca 500 meter) och känner mig allmänt sunkig. Det funkar fan inte. Jag ska göra något åt det här.

Idag skulle jag egentligen följa med paranteserna till sommarstället och knyta ihop sommarsäcken. Båten skulle upp på land, skrubbas ren från alger och stockholmsrosor. Pappa ringde dock i morses och sa att, "nej det får vänta". På vädret pratar dom om kulingvarning och risk för åska. Kanske inte bästa dagen att vara ute på havet. Vi gör ett nytt försök nästa helg. Nu blir det istället lite rensning här hemma i grytet. Föräldrarna ska hjälpa mig att köra iväg massor med grejer till återvinningscentralen. Skönt. Funderar på att rensa lite i garderoberna också (dom svämmar verkligen över och jag kommer inte i ens hälften av kläderna antar jag).

Igår var jag på konserthuset och lyssnade på en klarinettkonsert av Mozart. Det var grymt. Det är fint att få lite finkultur ibland. Det är som balsam för själen, kanske mest för att jag gör det så sällan. Klarintettsolisten hade ett grymt kroppspråk. Han blåste i tutatan med hela kroppen liksom, bredbent vaggande. Som extranummer spelade han en helt fantastisk version av Nat King Coles "Nature Boy". En ensam cello spelade ett härligt vibrerande G i bakgrunden samtidigt som han gick loss på klarinetten. Magiskt.

Den hemska cancern har kommit och satt klorna i ännu en arbetskollega. Det sitter i magen och det är osäkert hur det går. Dom har redan opererat och nu ska hon strålas i sex månader. Det är alltid dom bästa som drabbas. Hon är så glad och fin. Får en att må bra när hon är där, utstrålar så mycket omtanke. Jag kan bara hoppas att det går bra...

Nu ska jag sluta blajja. Det var kanske inte så spännande det här ändå.