From the top to rock bottom, then slowly back up again.

Det var sommaren 2000 och jag hade äntligen hittat en väg bort från staden där allt stod stilla. Jag skulle börja något nytt, starta om och lämna det som hade infekterats under allt för lång tid. Jag skulle äntligen kunna fortsätta där jag slutat året innan.

Sista året på gymnasiet hade gett mig kärleken men också tagit mig många steg bakåt. Innan jag åter hamnade i min svenska verklighet hade jag tagit mina mått och skissat på mönstret på den kostym som jag trodde mig trivas i. Under ett år hade jag placerat mig i ett annat sammanhang där jag hade fått måla en ny bild av mig själv och betraktas av människor utan någon koppling till det gamla. Jag hade fått växa självständigt, fri från associationer och förutfattade meningar. Jag hade börjat växa från något som var förut och smakat på friheten. Men året gick fort och jag när jag kom hem igen så var det som om allt annat hade stått stilla medan jag sprungit i sprintertempo. Det var ingen som riktigt kunde förstå vad det var som hade hänt och jag visste inte hur jag skulle kunna förklara det. Mina världar krockade.

Att komma hem var som att komma bort igen fast svårare. Att komma hem innebar att göra sina närmsta besvikna. Jag passade inte hemma längre, jag var mogen att gå vidare. För var dag som gick i föräldrahemmet slet vi mer och mer på varandra. Jag ville bygga något nytt för mig själv, känna mig fri från det gamla. Jag ville vara själv och bygga min egen personlighet. Jag tog hjälp av kärleken för att bryta mig loss, att markera mitt egna. Det gjorde det hela ännu värre. Fokus hamnade på henne istället för på mig. Det var hon som var den onda, som fick ta skiten. Jag tappade kontrollen över situationen. Det spillde över på mina vänner och tillsist var det jag och hon mot hela världen. Det var ingen annan som förstod. Det var ingen annan som rimligen kunde förstå, så varför ens ge dom en chans. Kostymen som jag mätt upp och mönstret jag skissat passade allt sämre. Måtten var fel och modet hade förändrats. Men jag valde att blunda för det.

Sommaren 2000 skulle jag börja om igen. Kostymen skulle äntligen bli färdig och visas upp på den nya stadens salonger. Men när jag väl provade kostymen för första gången visade det sig att den passade dåligt. Sista året på gymnasiet hade gjort att jag tappat bort min talang för mönsterkonstruktion. Jag famlade och fortsatte famla. Kärleken tog slut och försvann. Kärlek förbyttes till självömkan. Självömkan förbyttes till självförakt. Självföraktet tog död på självförtroendet och tillsist låg jag där som en strandad val med en falsk bild av verkligheten men med en fantastisk förmåga att hålla skenet uppe när det behövdes. Jag hade nått botten.

Men det fanns ljusglimtar som fick mig att våga tro lite igen. Som fick mig att börja drömma om en vacker ståtlig kostym som jag kunde trivas i. Racketsport, ändlösa fikor med hon som inte kände den jag var tidigare, samtal i köket på Andra Långgatan. Det var där jag började konstruera ett nytt mönster för en kostym som utstrålade livserfarenhet och värme. En kostym till både bröllop och begravning. En kostym för både glädje och sorg. Jag har fortfarande inte hittat den perfekta passningen, men jag har kommit en god bit på väg.