En timma på Järntorget

Känner mig rastlös idag och försöker vara lite kreativ istället. Sitter och trummar på tangenterna på Roland och försöker skriva den där låten som beskriver tillståndet precis som det är. Det går väl sådär. Jag blir inte popstjärna idag heller. Så därför går jag över hit istället för att säga ”hej, jag lever fortfarande”.

På vägen hem från Blejden i natt så stötte jag på en grabb som stod och vinglade utanför dygnet-runt-affären på järntorget med en pizza i handen. Han var rådvill för att han var tvungen att gå hem till lägenheten som han delade med sitt ex. Hon hade tydligen dragit hem någon kille och han var minst sagt förtvivlad. Vi rökte en cigg eller två och stod och snackade en bra stund. Han bjöd in mig på efterfest, men jag hade ingen större lust att följa med hem till honom och bevittna dramat. Efter ett tag blev det för kallt så vi köpte kaffe och fortsatte röka.

T berättade om hur det känns att vakna upp i en lägenhet varje morgon med en kvinna man fortfarande älskar men som inte vill ha en. Jag berättade om hur det är att vakna upp i en lägenhet ensam varje morgon. Att det för det mesta är bara fint men hur man ibland saknar att bara sträcka ut armen och bergrava ansiktet i någons hår så mycket att det gör ont. T berättade om vad som hade gått fel. Jag berättade om när saker och ting började kännas rätt igen. När vi skiljdes åt fick jag en kram, ”tack, nu har du gjort det mycket lättare att gå hem”.

Det är sådana här möten som gör att man är glad över att vara människa.