Håkan, jag tror egentligen att du var rätt så fin

Det var en vacker höstdag och löven brann på björkarnas grenar på kyrkbacken. Kyrkan var full av ljus och längst fram vid altaret stod en kista i ljust trä. Alla var där för att ta farväl till Håkan.

Vi har firat så många jular ihop. Under de där åren när barndom övergår till tonår var jag ofta och lekte utanför din farstutrapp. Jag minns knappt att du sa ett ord. Du satt nästan alltid tyst och iaktog oss andra som var i full gång. Med dig hade du en enorm respekt av ett hårt liv bland åkrar och fält. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag aldrig kom för att prata med dig. Jag visste väl inte var jag skulle börja egentligen. Men jag tyckte om ditt lugn. Jag tyckte om att du stilla avvaktade och betraktade oss andra. Håkan, jag lärde aldrig känna dig, men egentligen tror jag att du var rätt så fin. Efter att din fru hade gått bort och kroppen inte hängde med längre så uppstod en del konflikter. Men egentligen var det nog inte så allvarligt. Du var en av de få band som jag hade kvar till en generation som upplevt krig och svält. Jag tog aldrig chansen att höra dina historier och det ångrar jag nu. Men du var ju aldrig någon historieberättare.