Krossade glas

Varsågod, ta för dig. Jag har dukat för dig.

Jag har krossat glas idag igen. Glas som jag hoppades att jag kunde köpa nya av, men det visade sig att de slutat att sälja nya. Det är så lätt att tro att det bara är att köpa nytt. De fanns ju att köpa förut och det var ingen som sa till mig att de skulle sluta tillverkas. För mig så var de värda någonting. De fyllde en funktion. Ok, de kanske inte var de vackraste glasen jag sett men de rymde mycket och det fanns någon slags enkelhet i dem som gjorde att de passade vid alla möjliga tillfällen. De kanske inte var så originella, men de fyllde sin funktion. Räcker inte det?

Förut hade jag fyra glas. Nu har jag bara två kvar. Förut kunde jag bjuda hem folk och servera ett ståtliga glas flädersaft. Nu får jag dricka själv. Eller kanske göra som nu. Duka för någon annan. Jag har tänkt titta på medan du dricker av min saft. Jag har kokat den själv. Jag saftade i somras efter jag hittat en fläderbuske ute på ängen. Jag var ute på promenad. Varje gång jag blandar en ny karaff minns jag fågelsången där jag gick. Det var strax efter den stora stormen. Stormen som tog med sig både träd och hus längs med hela kusten. Men som av ett mirakel hade just den här busken klarat sig och jag minns hur glad jag var när jag plockade av dess blommor. Busken hade sparat sina blommor just för mig. Jag minns att marken fortfarande var sur efter regnet. Det kändes egentligen mer som april än juli och jag hoppade mellan tuvorna på ängsmarken. Det var lite av ett äventyr. Så jag hoppas att det smakar. Jag hoppas att det smakar äventyr.