Ibland undrar jag om det kanske är så här det slutar. Det kanske är så här livet ska vara. Det ska göra ont att leva. Kanske har jag gett upp, kanske har jag satt allt på paus. Jag vet inte. Du får olika svar beroende på vilken dag i veckan du frågar. Jag vet att jag är långt borta från det som en gång var jag, och jag trivs inte med det. Samtidigt är det här, som är här och nu, jag. Inget annat. Jag måste lära mig att leva med det. Lära mig att tycka om det som är bra och jobba bort det som drar ner mig i gropen igen.
Jag har blivit konfronterad av vänner på sistone, och jag har faktiskt börjat prata själv lite om det. Slutat låtsas om att det inte finns. Det mörka. Martin frågade mig om jag tycker om mig själv. ”Kan du ärligt säga att du gör det?” Hans ord högg som en kniv i bröstet och jag har tänkt på det i flera veckor nu. Jag har förstått att svaret för tillfället är nej, och det har aldrig varit så tidigare. Jag vill börja jobba med det. Jag vill ha förändring.
4 kommentarer:
Hård insikt. Om det glädjer dig så har du i a f många vänner som tycker om den du var då och den du är nu. Undertecknad inkluderad. Kom upp och häng på Ume Open om några veckor!
instämmer med vesslan, vi älskar dig kompis. men jag är osäker på om man egentligen ska tycka om sig själv. det finns stunder då jag tycker om mig själv, men de stunderna är få. tror det inte finns många som ärligt kan säga att de tycker om sig själva. inte i vår ålder. det skulle tyda på att man är nöjd, men vem fan är nöjd nu. nöjd kan du vara när dör, om du har tur
jäklar anamma, jag kommer ner omgående. Det här låter ju kef. Vi gillar dig fett mycket. Kavalleriet kommer till undsättning..
Hjärtat, jag läste inte det här förrän nu. Vi måste gå till botten. I luv U, kram!
Skicka en kommentar