Det där om att jag inte har skrivit på länge

Det var längesedan jag var här igen. Jag var nere och hälsade på i den svarta gropen, men tror nog att jag lyckades kravla mig upp igen.

Det blev ingen klassfest. Jag var på väg flera gånger. Stod till och med med nycklarna i handen och jackan över axlarna. Det blev inget kalas. Istället blev det ångest och svarta tankar och ett badkar med vatten som förstvarvarmtmensedankalltsåkallt. Det blev att ligga kvar i ett gryt med disk som samlar mögel och skitiga kläder som samlar damm. Det blev sekundersomblevtillminuterellerkansketillochmedtimmar framför spegeln. Titta in i de där grönbruna ögonen och inte riktigt förstå vad som gick snett. När det gick fel. Vill inte hamna där igen. Vill inte vara där och rota i det som har läkt. Fru Vinter har varit vän mot mig än så länge och jag ska inte klaga. Men något måste hända med allt det där svarta. Det där mörka, gråa och disiga utanför fönstret ska inte få fortplanta sig in i kroppen. Det svarta ska inte få rot och växa igen.

Och jag lyckades slå tillbaka. Jag tog mitt pick och pack och for norrut. 15,5 timmar på tåg med sävlige lööf och Castro i högform för att träffa Vesslan strax söder om polcirkeln. Vesslan tog hand om oss på bästa vis. Bastu mat och fest på fredagen och riktig dunderfest i finfina kollektivet på lördagen. Jag fick till och med tala med en äkta same. Jag förklarade att det är inte ok att putta renar framför tåg. Och jag fick vara stolt boråsare och sjunga om SM-guld och att stå upp för Elfsborg. Och jag fick titta på världens äldsta skida. Och jag fick oja mig över isiga gator. Och jag fick prata kärlek och svek. Och jag fick prata kärlek och lycka. Och jag fick vara tyst när jag ville det. Och jag fick vara glad igen. Det var fint.