Familjerelationer

Ibland är det bra att man har en familj som tar hand om en. Veckan som gått har fått mig att komma lite närmare igen. Förstå att det är viktigt igen. Under flera år har jag undan för undan glidit längre bort från de mina. Föräldrarna och bröderna. Det har aldrig varit ett medvetet val utan snarare har jag omedvetet tagit avstånd, byggt mitt eget liv där övriga familjen inte fått plats. Mitt förhållande mot både föräldrarna och bröderna har präglats av slutenhet. Jag har valt att inte berätta vad jag tänker, hur jag fungerar. Istället har jag spelat min roll som minstingen. Minstingen som tar allt med en axelryckning och spelar med enligt den roll som jag haft sedan länge. En roll som inte stämmer överens med den jag är i andra sammanhang.

Många gånger har jag varit frustrerad över att de inte förstår. Att jag är en kille som får uppskattning för att jag är öppen och varm. Att jag är en kille som är omtyckt för att jag undviker att dömma utan hellre anstränger mig för att förstå. Jag har varit frustrerad över att jag inte upplevt samma uppskattning och bekräftelse hos dom som jag fått från mina vänner. Jag har stört mig på det väl inrutade mönstret som kommer med ekonomisk trygghet och avsaknad av kontaktpunkter med de som har det svårare i samhället. Jag har irriterat mig på gammeldags värderingar som stämmer dåligt överens med mina egna. Jag har intalat mig själv att det enbart är jag som är fri från skygglappar och som kan se världen klart.

Men det är inte sant. Jag har varit den som har dömt. Jag har skaffat mina egna skygglappar, men riktat dom mot mina egna. Jag har lagt ord och värderingar hos mina föräldrar som inte fanns där egentligen. Jag har byggt en bild av dem som är lika fel som den som jag trodde de byggt av mig. Jag har skapat ett avstånd till mina bröder som byggt på en olikhet som egentligen aldrig fanns. Vi har helt enkelt glömt bort hur man kommunicerar.

På senare tid har både bröderna och föräldrarna sträckt ut otaliga händer, men jag har skyggat tillbaka. Orkar inte, kan inte, vill inte ta emot. Jag har varit rädd för att exponera mig. Jag har varit rädd för att dom ska upptäcka sidor hos mig som dom inte tycker om. Jag vet inte hur jag kan förklara att jag mått dåligt. Jag har varit rädd för att visa hur jag förändrats. Så istället har jag ryggat tillbaka, tvekat och inte bjudit in. Det jag aldrig förstod var att det feltolkas. Att jag sårar och söndrar. Att det verkar som om jag inte bryr mig.

Så nu vill jag börja om från början. Jag vill lära känna min familj som den är idag och jag vill att de lär känna mig, med alla mina fel och brister. Jag vill att dom ska vara en del av mitt liv, det liv som jag verkligen lever. Jag har denna veckan börjat ta emot händerna som sträcks ut och det är dags att släppa in dom som faktiskt betyder mest av allt.