Mörkröda ögon

Men va fan!

Ok klockan är mitt i natten och jag känner mig ensamare än vanligt. Har precis bett Sancho att namedroppa lite schysst musik för att drömma bort en stund. Jag vet inte, men det är ändå som om det vore dags att dra här i från en stund. Saknar gamla måbrakänslor stunder men jag vet att de egentligen är mest illusioner av en värld i rosa sockervadd som egentligen är imaginär. Men jag gillar imaginära minnen. Dom får mig att sträva efter något ouppnåligt och drömlikt.

På tal om drömlika bilder så drömmer jag fortfarande om att omfamna hela världen i en ända stor kram. Det är så det är ibland.