Att tala med en hund

Jag har varit trött hela dagen men nu när det var dags att sova är det som förgjort igen. Förjävligt.
Sitter och lyssnar på pimmes nya platta. Fanfanfan har ju sågats på massa ställen och tydligen är det inte riktigt lika tufft längre när Thåström spelar aukustiskt och sjunger om gamla tider. Men jag kan känna igen mig. Kanske även han minns tillbaka på samma sätt som jag. Ett skönt vemod som värmer och inte gör ont. Förr ville han ju inte snacka om gamla punktiden men nu har han till och med skrivit en låt om det. Nostalgikern lever även hos den gamla hjälten. Skivan kanske inte kommer skriva in sig i historien men texterna träffar någon nerv hos mig ändå.

Jag börjar bli allt mer övertygad att jag är en av alla dom där som kommer sitta med ett glas rött en sen höstkväll om sisodär 13 år och lyssna på Eva Dahlgren och lägga ögonbrynen i kors och tänka att visst var det härlig när man var så där ung, galen och fri. Jag börjar förstå att det här nostalgiska draget som jag har faktiskt är ganska djupt rotat och bör åtgärdas och kvävas omgående om det inte kommer att få blomstra helt utan struktur eller kontroll.

Satt länge på jobbet idag och gick iväg och träffade Ida som precis kommit hem från ett Uganda i kaos. Polisen hade tydligen skjutit skarpt mot demonstranter som inte ville betala ännu högre avgifter för att skriva sina tentor. Har inte hört ett knyst om det på nyhetern här hemma, istället har viktiga nyheter som att Anitra bjöd på fest och underhållning under allahelgonahelgen dominerat tidningarna. Jag blir så trött...

Själv ville jag bara dra upp dragkedjan och sluta in mig i min puppa under vagnturen på vägen hem på. Så trött. Men när jag väl klev av ville jag ändå inte gå hem riktigt än. Istället tog jag en liten promenad upp till dammen på andra sidan vagnhållplatsen. En kvällsciggarett på en frusen parkbänk och lite meditation är fint. Men jag blev avbruten av en ensam hund. En labrador kom fram och nosade på mig. Jag vet inte var han kom ifrån. Men han stannade kvar en stund och jag rökte en cigarett till. Han var fin, och på något märkligt sätt gjorde hans sällskap mig alldeles upprymd.

Jag minns för många år sedan när jag och Sancho snackade om att vi skulle börja titta lite mer efter det naturligt vackra som kan förgylla en hel dag om man bara tillåter sig själv att ta in det. Ett äldre par som bara med sin närhet bekräftar varandra, två duvor på en gren tätt ihop, jag minns inte allt vad det var som vi pratade om då. Hunden idag påminde mig om det där.

Jag ska lyfta blicken igen och ta in det som gör världen lite vackrare än vad den är på ytan.