Nej nu kokar det fan mig över

Igår skedde två katastrofer i världen. Minst. I varje fall vet jag om två katastrofer som hände igår. Det kanske var fler.

När jag först såg bilderna från Irak frös det till ända in i märgen. Tänk dig själv. Du är på utflykt med familjen. Du är på väg till moskén med din mamma och kanske en del andra syskon och släktingar. Helt plötsligt börjar det surra rykten om en bomb. Om en person som har blivit så desperat att hon/han tänker ta sitt eget liv och se till att så många som möjligt följer med på resan. Men det visade sig att det inte var bomben som var det farliga. Det var mamma och syskonen och alla andra människor som finns runt omkring dig. Det var dom som fick panik. Det var deras panik som fick dig att få panik. Det var deras panik och din panik som gjorde att hela kroppen bara kände. Ta mig bort härifrån. Nu. Bara bort. Men det går inte. Jag kommer inte loss. Så jag faller. Faller och kommer inte upp.

Nästan 1000 människor beräknats avlidit. De flesta var kvinnor, barn och gamla.

I tidningarna och på nyheterna rapporterar dom om vad som hänt i USA. Det är hemskt som fan. Det går inte att blunda för den enorma tragedi det är för alla inblandade. I aftonbladet, expressen, och DN kan man läsa spaltmeter på spaltmeter om de drabbade. Om Svensk katastrof hjälp eller inte etc etc. Det här är det jag hittade om vad som hände i Irak igår. På Aftonbladets och Expressens hemsidor nämns inte längre katastrofen med ett enda ord.