Min alldeles egna hund

Men varför försöka det här med poesi om det ändå inte funkar? Jag känner mig inte alls som någon poet eller någon jävla lyriker så jag tänker inte heller försöka. Jag menar, jag trivs rätt bra med min egna, ok hyfsat torftiga men ändå, prosa. Jag kommer aldrig bli någon estradör som får de svartklädda kulturflickorna att rynka förstående på ögonbrynen.

Men alla vill vi väl ha det som är utmanande och spännande? Alla vill vi väl rucka på gränserna lite till. Jag vet att jag aldrig kommer skriva den perfekta sonnetten, men visst kan jag väl ändå försöka mig på lite haiku (eller hur det nu stavas) eller i värsta fall lite nödrim? Nog skulle jag kunna fuska mig in genom att spela på det naturligt avskalade. Nakna och naiva stavelser som är staplade på varandra. Visst finns det massor med mäniskor med tunna svarta polotröjor som med gnistrande ögon där skulle hylla det oskuldfulla och okonstlade? Jaja... jag vet fan inte. Men snart får jag hitta min konstform.

Sancho har sin hund, men för mig ser djuret olika ut varje gång. Därför får man aldrig någon förvarning. Men djuret sköter oftast sin uppgift väldigt bra och förpassar mig ner i det där hålet. Den här veckan känns som en ända lång söndag...