Frustrerad

Nu börjar det snart bli dags att drömma sig bort igen. Just nu gör jag mitt bästa med bright eyes i högtalarna. Jag är trött och förbannad, ledsen och frustrerad. Hösten är här.

Jag upptäckte det för några år sedan. Jag pallar inte det här jävla klimatet. När jag var yngre fanns det inget i det yttre som påverkade mig. Det spelade ingen roll om himmlen var blå, grå eller om det regnade grodor från skyarna. Jag hade mina vänner runt omkring mig hela dagarna i ända. Det är länge sedan nu. Med hösten kommer isolationen, desperationen och vanmakten. Jag vill inte ha det så här. Jag vill vara bekymmersfri inte trött och rastlös. Jag vill inte ha det så här. Jag vill vara full med upptäcktslusta inte gå ner mig i mina självdestruktiva rutiner.

Jag känner att jag inte har mycket gemensamt med tanterna på jobbet och jag orkar fan inte vara tjäck längre. Nu har det snart gått en månad och där går det någon slags gräns. Jag trevar och letar, men ett samtalsämne leder sällan till något annat. Jag känner mig tyst och grå. Intellektet står och mullrar otåligt på tomgång.

Men det kändes ju helt annorlunda för en vecka sedan och kanske känns det helt annorlunda om ett par dagar. Odjur kan svänga fort mellan hopp och förtvivlan. Idag var vi och provade vin på systemet efter jobbet och jag kände mig så jävla less på vägen hem därifrån. Less på att se mina arbetskamrater som man inte har något som helst gemensamt med. Som en ändlös krystad konversation.

Ikväll är jag bitter, men det kanske ljusnar snart.