Den förbannade tvåsamheten

Jaha.

Ännu en söndag har gått förbi och drömmen om den förbannade tvåsamheten känns igen lite mer avlägsen. Det är på söndagar som den slår till som värst. Det är på något sätt som om det inte är ok att vara ett ensamt odjur som trivs som bäst när mina vänner är mina närmsta allierade. Nej, samhället är byggt på tvåsamhetens ideal. Kärnfamiljen kanske inte längre är målet som alla måste sträva efter men du ska fan mig se till att vara aktiv i ditt singelliv (om du nu är singel) och ständigt vara på jakt efter nya erövringar, nya eventuella partners och leta efter nya frön som så småningom kan leda till en ståtlig planta av tvåsamhet, gemensamma intressen och gemensamma upplevelser. Stopp och belägg. Odjuret är inte sugen. Jag vill inte vara med i en konstruerad form av umgänge där det enda som spelar roll är hur man framställer sig själv. Det aktiva singellivet som det framställs i tidningarna där du själv ständigt är i centrum och den som du faktiskt träffar bara är sekundär, ett objekt som du (den fantastiska singelmannen/singelkvinnan) kan spegla dig i.

Ok jag har varit singel i en evighet. Så jag vet väl inte längre vad jag talar om. Det är allt för länge sedan nu. Men samtidigt så mår jag bra utav att vara ensam. Att mitt namn oftast står ensamt när det nämns av andra. Att jag är en helt egen individ som inte behöver kompromissa med mina ideal och mina intressen. Hur jag spendarar min tid. Det är gott det. Men samtidigt är det ju dubbelt. Visst fan skulle jag gärna vilja bry mig om någon annan när jag bestämmer vad jag ska göra under dagen. Visst fan skulle jag gärna vilja äta frukost ihop med någon. Visst fan hade jag gärna slappat i teve-soffan ihop med någon som jag tycker om en söndag kväll. Visst fan drömmer även jag om tvåsammhetens ideal. Ett förhållande där varje kompromiss inte känns som just det utan som ett moget övervägande för att komma varandra närmare. Där de gemensamma intresserna och upplevelserna inte känns konsturerade utan naturliga och frivilliga. Jag vill inte vara en sex-in-the-city-snubbe, jag vill bara så småningom träffa någon som det känns genuint med från början. Där dom töntiga dating-rollerna inte existerar. Något som faktiskt leder fram till något äkta, annars får det gärna vara för mig.

Men vem har det så? Utav alla de par jag känner så är det bara ett fåtal. Men ett fåtal räcker för att bli avundsjuk och önska att man själv hade det likadant.