Byråkratpoesi

Vi sitter här och stångas - utan att komma någon vart.
Väger varje ord i mikrogram,
Rädd för varje stavelse.
Men vi glömmer vårt kroppspråk.
Det skriker ut det vi inte vågar säga högt:
"Jag längtar efter dina händer,
Ta i mig!"

Det är det här som kallas att vara vuxen.
Det handlar om att kontrollera sina känslor.
Men jag vet att det bara är på lek,
En dans vi dansar tillsammans.
Så jag dansar med,
Vill inte störa er lek.

"Ta i mig! Ta i mig!"
Som mamma brukade göra
(inte sexuellt, det är tryggheten jag vill åt)
"Ta i mig! Ta i mig!"
Jag vill att du bekräftar att jag är här.